Utvecklingsstörda blir artister

Hur många lingon finns det i världen är en film som tror på kärleken och människors förmåga. Det är en film om utvecklingsstörda och en engagerad vårdare som repeterar en musikshow med sikte på ett TV-framträdande. 

Med respekt och en humoristisk ton berättas denna sannsaga, som bygger på Glada Hudikteaterns tillkomst i Hudiksvall 1996. Vårdaren Pär Johansson på dagcentret startade en teatergrupp och kämpade mot oroliga anhöriga och kollegor. Som tur var gav han inte upp. För gänget gjorde succé. Och nu har allt blivit spelfilm.

Soul Kitchen - en film för restaurangfolk

Mat, doft, åtrå. Lägg till tunggung i form av soulmusik och restaurangyrket framstår som överjordiskt  lockande.  Ett sunkigt loserhak förvandlas till ett hippt ställe med hungriga gäster.  Hur är det möjligt?

Om du inte har sett den tyskturkiska regissören och manusförfattaren Fathi Akins filmer, har du något att se fram emot. På festivalen i Cannes 2007 gick priset för bästa manus till Akin för Vid himlens utkant. Det var välförtjänt. För Akin är en av Europas intressantaste filmregissörer. Den gången skildrade han det slumpartade mötet mellan samhällsklasser, och skilda levnadsförhållandena i Tyskland respektive Turkiet. En horbock i Tyskland besöker en prostituerad invandrarkvinna i röd lackklänning. Det leder till en lång och spännande händelsekedja.  

Med Soul Kitchen har regissören bytt genre till komedi. Grektyske Zinos äger en sylta med viss charm, belägen i en ruffig stor byggnad ute i ingemansland. När disken går sönder i diskmaskinen dukar Zinos med plastboxar. Affärerna går uselt och ännu sämre blir det när han får tag i en bra kock. För gästerna vill inte ha nyheter. Var är min schnitzel? Var är min pizza, gormar kunderna. Inte blir det bättre av att en blond maffiatyp skickar skattmas och hälsovårdsmyndigheterna till restaurang Soul Kitchen. Rysliga inslag som ger en realistisk känsla för alla som någon gång har jobbat på en restaurang.  

Filmens finns redan på dvd. Hyr den om du kan för det saknas tyvärr rättigheter att skicka ut den till handelsflottan. 

4 Oscar till film om kunglig stamning

Den brittiske skådespelaren Colin Firth har en tveklös talang för att spela känsliga förfinade mansroller. I går natt vann han en Oscar för huvudrollen i The King's Speech. Där spelar han Kung George V!,  som är tvungen att hålla tal trots att han lider av stamning.

Filmen är välgjord och sevärd på många sätt, men också smått löjlig. Scenen som utmynnar i att kungen vinkar från den kungliga balkongen till en hurraropande folkmassa, är generande. Visst, kungen lyckades till sist hålla ett tal utan att stamma. Men resten av befolkningen är tvungna att dra ut i krig.

Förutom Colin Firth belönades också filmen med Oscar för bästa film, bästa regi och bästa manus.

Colin Firth är annars mest känd för rollen som Mark Darcy i Bridget Jones dagbok och rollen som Mr Darcy i TV-serien Stolthet och fördom. Men många känner nog igen honom också som en av Meryl Streep's ex i musikalen Mamma Mia från 2008. 

Ni som sett honom i den extremt snygga filmen En enda man, minns kanske att Colin Firth helt rättvist blev nominerad till en Oscar bara för ett år sedan, 2010. I  rollen som den engelska professorn, George, vilken hastigt förlorat sin älskade partner, Jim, i en bilolycka är han smittande hudlös. Och Julianne Moore i tjusig 60-talsfrisyr är en värdig  motspelerska.

Kan någon tänka sig Colin Firth i en mer råbarkad mansroll? Colin Firth som viking... Och då tänker jag inte på en Monty Python-komedi. Vad tror du?

Karlar som kan sin sak

Den 10 februari sjösattes Filminstitutets nya webbplats filmarkivet.se där 320 streamade filmskatter nu finns gratis för alla att se. Anstormningen blev enorm med över 50 000 besök under första dygnet.

Det handlar mest om äldre svartvita kortfilmer från 1900-talet av skiftande karaktär. Där finns guldkorn som Ett skepp kommer lastat från 1948. En rask speaker berättar apropå att lotsbåten lägger ut "Här vill det till vant sjöfolk och krafttag av karlar som kan sin sak". 

Filmarkivet bjuder också på ett besök ombord på Svenska Amerikalinjens fartyg Gripsholm med filmen Det flytande palatset (1925), som när det byggdes var ett av de modernaste på Atlanten med simhall, träningslokal och diskmaskiner.

Byggd i England var Gripsholm Svenska Amerika Liniens första egna skepp, sedan företaget startat 1915. Det exklusiva och påkostade skeppet fick från vissa håll hård kritik för den konservativa inredningen, som  influerats av Gripsholms slott . Det svenska formetablissemanget skämdes. Misstaget reparerades till inredningen av M/S Kungsholm tre år senare, som smyckades i tidsenlig art déco.

Under och strax efter andra världskriget kom M/S Gripsholm att chartras av USA som använde fartyget för att transportera sårade och krigsfångar som skulle återföras till sina hemländer. Bland annat gjorde Gripsholm två längre resor 1942 respektive 1943 för att utväxla japanska medborgare mot västerländska. Skeppet reser med fri lejd över haven, helt upplyst, i en tid då hundratals andra skepp torpederades och sjönk.


Filmarkivet kommer att växa med ytterligare nyrestaurerade filmer, ca 300 per år. Tipsa gärna om du hittar egna guldkorn.

Filmprisernas årstid är nu

Guldbaggar och Oscarsnomineringar haglar ned och Göteborgs filmfestival står i farstun. Tur att det är januari. 

22-åriga Alicia Vikander fick en guldbagge för bästa huvudroll i konkurrens med Pernilla August och Noomi Rapace. Det är stort. Särskilt som hon är värd det. I 

Till det som är vackert spelar hon mot Samuel Fröler i en svår roll. Förortstjejen Katarina bor med en gullig pojkvän och tampas med en alkolistmamma och hopplöshet.  Hon drömmer om ett annat liv, vilket för henne till ett jobb på konserthuset i Göteborg. Där blir hon en äldre dirigents älskarinna. Unga Alicia Vikander gör känsliga scener med glans. Sexscener och andra scener, där hon balanserar på vansinnets gräns med blossande kinder. Den debuterande regissören Lisa Langseth, som också skrivit manus, ska ta åt sig av äran. Birollerna fungerar också utmärkt.

Rätt lustigt ändå att Göteborgs konserthus blivit en central plats i två svenska långfilmer tätt inpå varandra. I den nyskapande Sound of Noice skapar ett gäng trummisar ny musik till vilket pris som helst. Även om det innebär brottsliga handlingar, som att leka med människokroppar och en hel stads infrastruktur.  Crescendot utspelas utanför Göteborgs Konserthus. Filmens upphovsmän gjorde tidigare  kortfilmen Music for one apartment and six drummers och vann guldbagge 2002 och var nominerade till guldpalmen i Cannes 2001. Kanske har du sett  kortfilmen?

Förföriskt i Venedig

Om du inte har varit i Venedig har du nu chansen att se stan i budgetklass. Det är bara att bänka sig framför den bioaktuella agentfilmen The Tourist, så spar du in både flyg- och gondolbiljett. Dessutom får du sällskap av en uppklädd Angela Jolie och ett gäng som jagar henne hack i häl. Förvänta dig en elegant, snäll matinéfilm i gamla dagars James Bondstil och du blir inte besviken.  Det här är rätt rulle om du känner för att softa och se lättsmält lyx .

Med megastjärnorna som Angelina Jolie och Brad Pitt och Venedigs gröna vatten är budgeten förmodligen redan i hamn för filmmakarna. Lite överraskande är det att se att filmens regissör är ingen mindre än Florian Henckel von Donnersmarck.  Häromåret, 2006, både skrev och regisserade han det smått mästerliga och spännande dramat De andras liv.  Den utspelades i Östberlin 1984 och handlar om hur en Stasi-agent övervakar en författare och hans älskarinna. Namnet, Florian Henckel von Donnersmarck, låter annars som klippt och skuret för att sprätta runt i Venedig och glassa. Men bakom det flärdfulla namnet  finns förmodligen en hårt arbetande regissör med en lång karrriär framför sig.

Aldous Snow rockar igen

Minns du den tramsiga och glada komedin Dumpad, där Peter Bretter blir fimpad av sin framgångsrika och kända flickvän Sarah Marshall? Tillintetgjord åker Peter efter Sarah till Hawaii. Där blir han vittne till hur Sarah och hennes sliskiga älskare, rockstjärnan Aldous Snow, förlustar sig. Filmen blev framgångsrik mycket tack vare bra manus och färgstarka personteckningar. Manusförfattaren Jason Segel spelade för övrigt den självömkande huvudrollen själv.

Nu kommer en fristående uppföljare, Get him to the Greek, som Jason Segel också varit med och författat. Här får vi åter möta den självupptagne Aldous Snow och hans diviga manér, alltmedan han ska transporteras från London till en stor konsertarena i Los Angeles. Det är utflippat. Stundom originellt, stundom banalt. Men som helhet underhåller filmen väl jämfört med många andra standardkomedier. I persongalleriet återfinns förutom Aldous Snow ingen karaktär från Dumpad. Dock ser vi åter Jonah Hills ansikte (Supersugen, På smällen), men denna gång spelar han inte servitören Matthew från Dumpad, utan  i stället den stackars skivbolagsanställde som ska släpa med sig Snow till konserten i USA. Blir det en tredje uppföljare tro?