Nostalgiskt nordiskt

Favoritfilmer ska man se om. Ofta passar det bra att frossa kring jul och nyår. Den finska spelfilmen Matti från 2006 är värd en repris. Den handlar om den finländske kända backhopparen Matti Nykänens helt osannolika liv . Vi får se honom i backen, på party, på fyllan, i slagsmål, i finkan, i strippartagen. Bland annat. Vad har karln' inte gjort, tänker man. Som många andra kändisar blev Matti sorgligt utnyttjad av en profithungrig omgivning. Trots det är filmen enormt underhållande. Man kan bara hoppas att Matti Nykänen själv fått ta del av intäkterna till filmen.

Den animerade norska Free Jimmy från 2007 tål också en andra sväng. Men håll ungarna borta för det här är barnförbjudet. Redan i scen ett får vi se en närgången samlagsscen.  Det är några i pundargänget som roar sig. Filmens röda tråd är att det sunkiga gänget ska rädda en sliten cirkuselelefant. Anledningen är att de vill komma åt knarket som de har gömt i elefantens kropp.  Det är en sjuk film som passar folk med sjuk humor. Ler du vid tanken på att se trötta knarkare på fjället bland klämkäcka lusekoftor är detta något för dig.
Vilken film vill du själv se om?

En dansare och två stormakter

Många har nog missat denna biopärla. Titeln och affischbilden till trots är Mao's Last Dancer en film som tveklöst passar både en bred och smal publik. Filmen har verklighetsbakgrund och utspelas i två kontrasterande världar. Kina och USA. En gång blev denna gripande historia en världsnyhet. Detta är allt annat än en tråkig balettfilm.

 Mao's Last Dancer är baserad på dansaren Li Cunxins självbiografi, och skildrar hans dramatiska liv. Från landsbygdens fattigdom i Kina under kommunistdiktaturen på  1970-talet till brytningen med familjen. Som 11-åring blev Li nämligen handplockad till en balettskola i Peking.  Senare, som ung man, blev han en av få utvalda att få åka utomlands, till USA, för att delta i en gästbalett.

Mötet med västvärldens normer och överflöd blir omvälvande och Li hamnar i den politiska hetluften på ett sätt han inte alls har planerat. Mao’s Last Dancer är en spännande film. Tro inte annat, även om någon cynisk recensent råkar ha fått en sur uppstötning en dålig dag.  Nutidshistoria, kärlek och politisk hetluft. Vad mer kan man begära?

Fiskare fångar vacker kvinna i nät

Många filmer går de svenska biograferna förbi. En del kommer upp direkt på DVD. Som den  irländsk-amerikanska samproduktionen Ondine. Där spelar irländske storstjärnan Colin Farrel fiskaren Syracuse. En dag när han är ute och trålar får han en märklig fisk. Det är en vacker kvinna med namnet Ondine.

Hon är rädd, kan inte språket och verkar vara förföljd av en hotfull man. Dessutom får hon andnöd i luften. Filmen är delvis drömlik, delvis realsitisk. Å ena sidan finns ett underskönt landskap och foto, och ett vattenväsen som hämtat från sagans värld. Å andra sidan finns där helt realistiska vardagsscener med fiskarens charmiga rullstolsbundna dotter och hans krävande ex-fru.    

Det är annorlunda och därför spännande.Filmen Ondine finns redan på dvd och verkar nu kunna skickas ut i det engelska filmpaketet till januari. Själv ger jag den 3+ på en skala 1-5. Dela gärna med dig hur du upplever filmen. 

Hemliga agenter överallt

En bekant  i mitt kvarter berättade nyligen att hon  jobbar på SÄPO. Häromdagen plöjde hon fram med barnvagnen i snömodden efter jobbet. Precis som vem som helst.  Mig skulle det inte förvåna om hon lämnat revolvern och de smarta kläderna på kontoret. Så levde nämligen CIA-agenten Valerie Plame för  en sju - åtta år sedan. Hennes öde har nu filmatiserats i dramathrillern Fair Game med Naomi Watts och Sean Penn i huvudrollerna.

En småbarnsmamman med ett trist kontorsjobb trodde folk, alltmedan Valerie flög till fjärran land i farliga förhandlingar. Valerie var chef över en hemlig operation. Den skulle infiltrera Saddam Husseins vapenprogram strax innan Irakkiget bröt ut. Men ryktet om att Irak skulle ha köpt uran för att göra atomvapen visade sig vara grundlöst. Ändå hävdade Bushadministrationen motsatsen. Valerie och hennes man, den före detta  ambassadören Joe Wilson (Sean Penn), blev plötsligt obekväma, icke önskvärda.

Filmatiseringen är delvis baserad på makarnas böcker. Men Valeries bok ”Fair Game” blev  fingranskad av CIA före utgivningen. Mycket är fortfarande i dag hemligstämplat. Och Valerie har tystnadsplikt. Manusförfattarna löste problemet med en omfattande research och i några fall påhittade karaktärer, som till exempel får representera inblandade irakier. Filmen ”Fair Game” är ett fascinerande spiondrama i maktens korridorer. Samtidigt är det lika mycket en nära skildring av ett äktenskap i kris. Det slår gnistor om Naomi Watts och Sean Penn. Sevärd? Absolut.   

Stockholms filmfestival

Ett fotografi från den brittiska filmen Cemetery Junction prydde häromdagen förstasidan på Dagens Nyheters kulturdel. Anledningen är att filmen visas under Stockholms filmfestival nu i november. På festivaler brukar man kunna se det senaste före alla andra. Och den brittiska dramakomedin Cemetery Junction har inte visats på svenska biografer förut. Däremot kommer den ut på vanligt dvd-släpp ungefär samtidigt som den visas på festivalen. Det är speciellt.  

Ricky Gervais, känd skådis från (The Office), är medförfattare och regissör bakom filmen som utspelas på 70-talet. Unge Freddie drömmer om framgång och ett bättre liv än det han ser hemma. Men med bråkstakar till kompisar och noll uppmuntran hemifrån är det inte lätt. Ambitiöse Freddie försöker göra både nya chefen och gamla vänner nöjda.  Hur nu det ska gå till. Många scener är oförutsägbara, vilket är kul. Troligen platsar Cemetery Junction därför redan i decembers månads filmpaket.

 

På filmfestivalen visas också sådant som inte kommer till Sverige förrän nästa år. Som den svenske regissören Mikael Håfströms (regissör till Vendetta, medförfattare till Kopps) nya amerikanska Shanghai.  Den utspelas i 40-talets Shanghai, strax före Pearl Harbour, bland spioner, farliga damer och herrar i snyggt skräddade kläder. Kittlande för fantasin. Den påkostade scenografin och de förföriska bilderna från hamnen räcker långt. Synd bara att storyn är en aning rörig. Det gör att den inte når de högsta betygen. Men stortjärnor som John Cusack och Li Gong lär ändå dra publik till denna nygjorda film-noir inpirerade karamell.

Cornelis lever!

För ett antal år sedan på allahelgona 2003 hände något märkligt. Jag råkar bo mellan Cornelis staty och grav på Södermalm i Stockholm. På morgonen fick jag ett mejl av en god vän. I ämnesraden stod "Cornelis lever". Min vän skulle guida ett holländskt filmteam på Söder som höll på att göra en dokumentär om Cornelis.

Några timmar senare strosade jag över kyrkogården. Alla gravar var pyntade med blommor och ljus. På Cornelis grav fanns blommor.  Bredvid stod en burk starköl. Morgonen därpå råkade jag gå förbi igen. Ölburken stod kvar. Uppdrucken! När jag kom hem mejlade jag min vän och bad honom hälsa filmteamet att Cornelis verkligen lever. När jag nu googlar efter dokumentären hittar jag en holländsk film från våren 2004 med namnet Cornelis Vreswijk leeft!

Om inte annat lever musiken, vilket är en stor tröst. Spelfilmen gör nytta och blåser liv i visorna igen, till glädje för oss som lyssnat förr, och för ungdomar som får chansen att upptäcka hans musik och kvickhet för första gången. Filmen funkar fint. Fattas bara när det är musiken som bär filmen och handlingen framåt. Vi får följa Cornelis liv kronologiskt, hans familjebildning, hans framgångar, hans snedsprång. Fester, finka, fyllor, flickor. Han var en rubrikernas man som gjorde jobbet åt manusförfattarna. Den norska huvudrollsinnehavaren Hans-Erik Dyvik-Husby debuterar på filmduken och är som klippt och skuren för rollen. Frågan är bara vem han ska matchas mot som dubbelgångare nästa gång? 
  
.

Spådam och vamp i Woody Allens senaste

Du kommer att möta en lång mörk främling skulle kunna vara titeln på en rosa pocket ämnad för trettonåriga skolflickor. Men är det inte. Det är ännu en komedi  av Woody Allen, där det övernaturliga spelar en stor roll. Allens svaghet för hypnotisörer och magiker har tidigare synts i till exempel den absurda och roliga ”Skorpionens förbannelse” från 2001 och i ”Scoop” från 2006, där Scarlett Johansson spelar en journaliststudent i ugglelika glasögon.

I den senaste filmen är det en mor i pensionsålder som uppsöker ett medium, då hennes man lämnat henne för en ung blond scandal beauty. Den vuxna dottern, som först uppmuntrat sessionerna för att ge sin mamma något annat att tänka på, får senare anledning att ångra sig. Dels är det egna kärleksbekymmer som tornar upp, dels pengaproblem.   

Den frånskilda faderns nya vampiga blondin är för övrigt som tagen ur en tidigare produktion nämligen ”På tal om Afrodite” från 1995. Varför uppfinna hjulet på nytt när man med skicklighet kan damma av några gamla?   

En film om facebook

The Social Network har i veckan blivit omskriven i svensk press.  Tjuvtittar man på Imdb.com (filmdatabasen, The Internet Movie Data Base) framgår att knappt 14 000 personer gett filmen snittbetyget 8.5 av 10 möjliga. Är den så bra? Nej, poängen skvallrar snarare om tidsandan och igenkänningsfaktorer, menar jag. Om man tittar på Orson Welles klassiker Citizen Kane har den fått 8.6 på samma sajt och 140 000 röster.

Filmen om grundarna bakom facebook och deras framgångssaga är visserligen intressant. Dessutom är replikerna bitvis vitsiga. Och den efterföljande osämjan mellan grundarna och deras rättsliga kamp, kammar också hem dramatiska poänger. Men att utse filmen till ett mästerverk är märkligt. Undrar hur många som ser om ”The Social Network” om fem år?

Minns någon förresten ”The Net” med Sandra Bullock som kom 1995? Den bärande idén i ”The Net” var just internet. Sandra satt framför datorn. Skrev mejl. Chattade. Beställde hämtmat via datorn. Så här i efterhand är det möjligen något för antropologer och historiker. Men publiken gör bäst i att se något annat.  Hellre då ”The Social Network”.  Du blir väl ändå lite nyfiken hur datanörden Mark Zuckerberg blir tokrik på skvaller och sajtens raggningspotential...  

Peter Dalle bra som knarkkung

Himlen är oskyldigt blå © Nordisk Film

Det är inte en lugn höst för Bill Skarsgård. Två huvudroller i två breda dramakomedier samtidigt. Och visst, han fixar det. Vid sidan av Oscarsbidraget "I rymden finns inga känslor" dyker han nu upp i Himlen är oskyldigt blå. Här är han flankerad av en storspelande Amanda Ooms (som förortsmamma) och en genial Peter Dalle som restaurangchefen och knarkkungen Gösta ute på brackiga Sandhamn i Stockholms skärgård. Porträttet av Gösta är rörande. En samvetslös tokstolle men ibland förvånande känslig och mänsklig.  Fröet till filmen är verklighetens knarksyndikat ”Sandhamnsligan” och Fleming Broman som drev Kungliga Svenska Segelsällskapets restaurang. Ligan avslöjades 1975.

Det är inte svårt att tippa att filmen blir årets svenska publiksuccé. För den är underhållande som fjolårets ”Bröllopsfotografen”. Bra dialog, klasskillnader och en spännande historia räcker långt. Ovanpå det natursköna vykortsbilder och 70-talshitar, som visserligen ger sliskiga associationer till reklamfilm.  Men vaddå  – det är skärgård, fest och naket. Ibland är det bara att gilla läget.

Den amerikanska inspelningen av Stig Larssons Milleniumserie pågår för fullt. I fredags hade Hollywood spärrat av fiket jag bestämt träff på. Ett jäkla sätt. Men belöningen blir förhoppningsvis bra filmer. Rollbesättningen i de svenska filmerna blev inte lyckad.  I böckerna är Mikael Blomkvist en kvick, spänstig joggare kring 40. Filmens Mikael Nyqvist har några år mer på nacken, så även Lena Endre i rollen som Erika Berger. Daniel Craig och motspelerskan Robin Wright mostvarar mer böckernas beskrivning. I den amerikanska versionen spelar Stellan Skarsgård rollen som Harriets obehagliga bror Martin Vanger. Får han prata på svenska eller engelska tro?

Blott några i familjen Skarsgård



En ganska snäll man©Nordisk Film













Snart är det dvd-premiär för norska "En ganska snäll man" med Stellan Skarsgård som snäll mördare. Jag kan inte påminna mig att jag har sett en mer oglamorös film sedan Aki Kaurismäkis "Mannen utan minne". Missa inte någon av dem. För det nordiska svårmodet skapar rå komik. Om du vill läsa mer om "En ganska snäll man" eller hans samarbete med den norska regissören, spana in dessa artiklar.

Samtidigt är sönerna Alexander och Gustav Skarsgård bioaktuella i Johan Klings "Puss". I putslustiga "Puss" får vi följa ett teatersällskaps intriger bakom kulisserna. Det är kärlek, spioneri och svek. Fast intrigen biter aldrig riktigt till. Bröderna Skarsgård spelar förträffligt, men tyvärr lyckas filmen inte leva upp till Klings pricksäkra långfilmsdebut "Darling".

Sedan har vi Sveriges Oscarsbidrag, "I rymden finns inga känslor". Där vi ser unge Bill Skarsgård glänsa i huvudrollen som aspergerkillen Simon.  En eloge till Martin Wallström också, som är riktigt duktig i rollen som storebrorsan. Ett träffsäkert manus skapar mycket skratt i salongen.

För min del kan de gärna bli fler, Skarsgårdarna. Håller därför tummarna för att de ynglar av sig till allas vår fromma. Håller du med, eller håller du med?